må.

nu mår man.
fittgun och fittlinda är här.

tack för festen kenneth!

Den amerikanska pratshowen Dr.Phil, som sänds i TV, handlar en onsdagskväll om tonårssex. En orolig pappa sitter i den berömde tv-psykologens fåtölj och berättar öppenhjärtigt att han helst av allt skulle vilja låsa in sin fjortonåriga dotter så att hon inte råkar illa ut. ”Jag vet hur tonårspojkar är”, säger han. Han erkänner lite generat att han utgår från sig själv, hur han var i tonåren. Han verkar inte vilja att hans dotter ska råka ut för er ”sådan som han”.
Programmet handlar om hur lätt det är för unga tjejer at bli utnyttjade av jämnåriga skolkamrater och lurade till oralsex eller samlag för att de är svaga i karaktären, lite för kära eller helt enkelt vill vara till lags. Ett gäng junior high-killar intervjuas om sina sexuella erfarenheter och de säger sig alla ha blivit avsugna ”minst åtta, kanske tio, förmodligen fler” gånger på olika föräldrafria fester.
Tjejerna ”säljer sig alltför billigt” fastslår Dr. Phil och berättar att det här programmet – del två i en serie om tonårssex – ska handla om just killarnas syn på sex och tjejer. Tjejerna handlade det om förra gången. Därefter läxar Dr. Phil upp två stycken gråtande tonårstjejer som har blivit av med oskulden tidigt och studiopubliken applåderar kraftigt när tjejerna gör avbön, säger att det var dumt gjort och att de ångrar sig. En av tjejerna får titta rakt in i tv-kameran och uppmana ”alla andra unga flickor i USA som tittar just nu” att inte göra som hon, att inte ”sälja sig alltför billigt”. Gång på gång upprepar Dr. Phil att de har fått dåligt rykte, att killarna tycker att de är ”sluts” eller ”tramps”.
Tårarna rinner på tjejerna.
I publiken sitter en av de tonårspojkar som tidigare suttit och skrutit (ljugit?) tillsammans med sina kompisar, nu med sin mamma bredvid sig. Han får ställa sig upp och reagera på flickornas tårar, på att de känner sig utnyttjade.
”Men det är inte sant”, försöker han. ”De säger att de känner sig utnyttjade, att vi bara var ute efter deras kroppar, att vi sårade dem genom att bara vilja ha sex med dem och inte vilja vara ihop med dem. Men det är inte sant.”
Men ingen lyssnar på pojken som får sätta sig ner igen. Han får inga fler frågor. Ingen frågar vad han menar – är det så att han trots allt också var lite kär? Ingen frågar honom om skitsnacket killarna emellan bara var en fasad, ett sätt att spela tuff. Ingen läxar upp honom för att han, också fjorton år gammal, har haft sex många gånger med tjejer han inte är ihop med. Ingen frågar honom om vad han tyckte om att ha snabbt, kanske dåligt, sex på en toalett på en fest, hur han mådde efteråt. Ingen frågar honom hur det känns när en tonårspappa säger att dottern ska vara rädd för sådana som han för att tonårspojkar ”inte kan tänka när de blir upphetsade”.
Dr. Phil slår fast: ”När testosteronet slår till kan inget stoppa en grabb.” Tv-programmet Dr. Phil må vara amerikanskt och lite puritanskt, men det har hittat en storpublik i Sverige och psykologen börjar bli en relationsikon också här för sitt raka sätt att ”berätta hur det egentligen är”. Och jag tycker att Dr. Phil-avsnittet om tonårssex passar väl in på hur vi också i Sverige många gånger tacklar detta känsliga ämne.
Vi säger att vi ska prata om killarna, men ännu en gång är det tjejerna som får stå med hundhuvudet, med skammen. Och när killarna vill prata om känslor så lyssnar vi inte. Få protesterar mot bilden av mannen som en slav under testosteronet som är oförmögen att handskas med sina drifter och de hormonstinna tonåren.
Hela debatten genomsyras av myten om den manliga könsdriften, tonårskillen som har stånd dygnet runt och bara vill knulla hela tiden och gör vad som helst för att få göra det.

fy vilken ångestkänsla jag har.

adjö.

det är jobbigt med avslut.